Konsten att hugga i sten

Idag känner jag mig för första gången på länge riktigt hoppfull. Jag känner mig stor, jag känner mig stark. Jag ser det fina i människor runt om mig. Jag är säker på min sak. Jag är på tårna, ser framåt med huvudet högt och sikten långt fram. Jag strålar från bröstet och litar på mig själv och min intuition. Nu är det dags. Efter den 23 september så föll jag. Jag visste att något skulle hända för jag hade mötts av datumet vid två tillfällen i drömmarna. I en dröm blev jag skjuten 23 gånger. Under skottens gång så blev jag svagare och svagare men jag visste någonstans att när 23 skott hade träffat mig så skulle jag resa mig och ge tillbaka, vara starkare än innan. Jag vaknade någon sekund efter att sista skotten träffat och känslan av pånyttfödelse precis börjat genereras. I den andra drömmen jobbade jag i ett café och en kvinna kom in. När jag såg henne sprang jag och satte mig i ett hörn och täckte för mina ögon. Kvinnan ställde sig över mig och sa att hon hette ”Equinox”… Tillägg: Min kollega i drömmen tog en hög med svarta kläder och sprang in på toan medan han ropade ”Jag är Dracula, jag är Dracula!”. Jag tyckte det var en supermärklig dröm men på datumet 23 september var jag i Rumänien och gick en rundvandring i Bucharest. Vid ett stopp fick vi lära oss den riktiga historien om Dracula och vad som inspirerades till karaktären. När jag vaknade kollade jag upp vad equinox var för något. Wikipedia:

“An equinox is the moment in which the plane of Earth‘s equator passes through the center of the Sun‘s disk,[2] which occurs twice each year, around 20 March and 23 September.”

Jag behövde falla och jag landade hårt. Den var mörkt och jag var ensam. Som att vara nere i brunn, locket på men en liten springa skiner igenom så man vet vad som är uppåt. Men hur säger man det till någon runt om? Kan man säga – jag är själv och alla runt om mig känns bara som tomma skal? Jag har fortfarande inte lärt mig det. Men efter allt jag lärt mig så vet jag att det är jag som hugger in vägen uppåt i väggarna i berget. Det är jag som skapar greppen jag kan använda för att ta mig upp. Det är jag som lyfter armen, greppar tag och drar mig själv uppåt. Men det kommer inte naturligt, inte för mig iallafall. Jag har behövt lära mig hur man hugger i sten, jag har behövt lära mig hur jag använder mina muskler och jag har behövt lära mig att jag kommer inte komma uppåt om det inte är jag som drar min egen kropp uppåt. Att träna sig i att se sig själv i perspektiv, se helheten och se saker för vad de faktiskt är, är precis som att träna en muskel. Det bästa verktyget jag vet till att lära sig detta är att sitta ner och inte göra någonting, bara observera. Blunda och fokusera på hur andetaget kommer in och åker ut. Släppa alla värderingar om allting som finns runt om, om mig själv, om hur det känns att sitta still, om det är roligt eller tråkigt eller svårt eller lätt och bara ta allt som strömmar igenom mig och som jag upplever för vad det faktiskt är – det kallas för meditation. Men det är vanligt att när man behöver det som mest så får det minst prioritet.
Jag mådde piss. Men det har hänt förut, då har jag fått halvt panik. Jag har stirrat in i andras ögon för att försöka dra ut en svar på hur och varför. Jag har inte litat på mig själv någonstans. Denna gång märkte jag inte ens att jag försökte kväva känslan omedvetet. Efter fjärde eller femte gången jag blivit alldeles för full så ramlade en polett ner. Jag tog en dag för mig själv hemma. Jag andades och jag kände tårar börja rinna. Jag började känna mig värre men.. bara i några sekunder, sen lättade det. Som en damm på gränsen till översvämning, som öppnas och vattnet får välla ut. Som en kissblåsa som, när den tror den ska spricka, tillslut får släppa taget och låta det flöda… som tårkanalerna tillslut får tömmas. Jag lät känslan få strömma.

 

När jag släppt kontrollbehovet och bara accepterat så kände jag att något måste göras och jag behöver vara öppen för att saker kan förändras snabbt så jag inte fastnar i ”såhär kommer det vara nu, såhär ser världen ut”. Meditation innan läggdags så jag får en sömn där jag bara får vila med en hjärna bortkopplad från tankehjulen. Anteckningsblock på buss och tåg så jag kan ventilera och få perspektiv på hur jag faktiskt mår. Släppa lös endorfiner och höja pulsen – ut och spring, dåligt väder?, då gör jag armhävningar, höga knän, tiger crawl, utfall, burpees.. allt som tömmer energi som får upp pulsen, fungerar mycket bättre än alkohol och cigaretter för att få kicken… därför sex kan vara så bra (fast det är inte bra om det blir en drog som endast görs för att må bättre, ingen drog är bra för endast det ändamålet, då är risken för beroende mycket hög). Sex får upp pulsen och skickar ut endorfiner (från grekiskan: eget morfin) – lyckokänsla,  det ger mänsklig beröring vilket skickar ut oxytocin – lugn och ro- hormonet som tränger undan t.ex stresshormonerna kortisol och adrenalin.

 

Nu började jag känna att jag kunde se på mig själv i perspektiv, det kunde jag inte innan. Då var världen mörk och oklar, dimmig. Nu började jag klara av att tänka på hur min rumskompis uppfattade situationen, jag orkade sätta mig in i hur han mådde och kände sig. Det började klarna. Än en gång förstod jag att världen ser precis likadan ut som den gjorde när jag mådde som sämst, men min känsla projicerade sig själv på allting som fanns runt om, vilket gjorde att jag uppfattade den annorlunda.
Nu känner jag att jag vet hur jag kravlar mig upp ur en isvak, jag kan att hitta hem efter ensamma nätter i skogen, jag har kvar greppen på väggen som leder upp och ut från brunnen och framförallt… jag börjar förstå hur jag kan ta depressionen som något livet ger mig precis som vatten och solsken. Det är nödvändigt och jag kan finna mig i det. Låta det vara utan att gripas av panik. Men detta har mycket med personerna runt om att göra också. Att de inte gör en stor grej av det, ser det som något nödvändigt som sker i livet, precis som att det skapas dalar när det skapas berg så skapas svackor när det skapas lycka. Livets mysterier finns i kontrasterna till balansen. Vi vill lära oss att komma tillbaka till 0-punkten och inte bara slänga över oss till andra sidan så fort det blir obekvämt.
Vad jag vill slå ett slag för är att vi lär oss inte handskas med den, den där mörka perioden. När man är nere ska man upp igen direkt, helst med piller och terapi. Men vart kommer då lärdomen in? Vart kommer erfarenheten och läran om hjärnans olika verktyg in? Vart kommer uppfattningen om sig själv in förutom att ”man ska inte vara deppig, det är fel, upp med humöret nu kör vi”. Terapi är att prata med en annan människa som hjälper en få perspektiv på sig själv och situationen – det kan vara jättebra men är väldigt beroende av personkemin mellan patient och terapeut (jag har ej gått traditionell terapi utan sökt mig inåt och till andra håll).
Detta är ett hett ämne för mig för det har varit återkommande senaste 3-4 åren. Det viktigaste jag lärt mig, och detta vill jag dela med mig av, är att… världen runt om dig ser precis likadan som den alltid gjort. Byggnader och teknik och hur vi beter oss ändras, men det är bara på ytan. Det är samma faktorer, samma matematiska equationer som alltid spelar sitt spel i livet. Det är känslan inuti dig som projicerar sig på allting runt om dig. Vad som är tomt och meningslöst ena stunden kan vid ett annat tillfälle i livet vara vackert och fullt av liv. Men det ser precis likadant ut som när det var fult och meningslöst. Viktigt är att känslan finns av en anledning och att instället för att trycka undan den, ta vara på den, som ett möte med en varg, var inte rädd utan observera, det är oftast bara en känsla som antingen kommer gå över eller så behöver du göra någon förändring och.. lyssna nu.. den behöver inte vara stor. Du kan det, du är okej, det är bara verktygen som du redan har som du kan behöva lära dig att använda.
Tips: Gratitude/tacksamhet meditation.
  1. Sätt dig någonstans där du är trygg och det är lugnt
  2. Andas lugnt in i magen genom näsan och låt luften åka ut i sin takt genom näsan
  3. Scanna kroppen i andetagen, tänk dig att andetaget åker dit du fokuserar och slappna av där ännu mer när du andas ut
  4. Fokusera på hjärtat med ordet tacksamhet på det språk du vill eller om du kan göra det utan att använda ett språk.
  5. Andas in.. (tänk tacksamhet) Andas ut.. (tänk tacksamhet)
  6. Försök projicera denna tacksamhet på det som finns runt om dig. Vad är du tacksam för.
    (det kunde hända att jag började fälla tårar när jag gjorde det här för det fick mig att inse så mycket jag tog för givet)

    Om du har dragit lärdom av det här eller känner att du har tyckt om att läsa detta – kommentera gärna så jag vet. Tycker du att jag är en idiot och blir förbannad när du läser detta – kommentera gärna så jag vet, ha gärna en konstruktiv ton som kan läsas neutralt. Har du tillägg eller frågor – kommentera gärna.

Kram på dig, ha en fin dag och kom ihåg – någon runt om dig kanske känner sig som att den är vilsen i en brunn. Behöver hen hjälp eller vill hen sköta det själv men veta att någon finns runt om bara?
William Dahlberg

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s